.

"31 januari 2011"
helllu.
kan väl börja med att berätta om matchen igår. det sluta inte riktigt som det borde ha gjort. i mitten av andra perioden hände det något. jag kommer inte ihåg vad, minns bara att jag låg på golvet och skrek. hade gjort något med knät. jag kunde inte röra det& det var den värsta smärtan jag varit med om. fyf*n vad ont det gjorde, går inte att beskriva. sen minns jag att jag vakna upp med 100 människor över mig. jag var jätte rädd för vad som skulle hända för det gjorde så ont. men världens bästa människor fanns omkring mig& tröstade mig.
när ambulansen kom blev jag ännu räddare, samtidigt som jag var chockad. i ambulansen fick jag massa sprutor och något för andningen. kändes som vi hade åkt i flera timmar, även fast dom körde racer. det gjorde så ont så det går inte att förklara. vi kom ut från akuten efter fyra timmar. dom absolut värsta timmarna i mitt liv.
jag är rädd för sjukhus, tycker det är jätte obehagligt, ville bara bort. som tur är har jag världens bästa mamma som fanns vid mig hela tiden♥!
när vi hade väntat i två timmar på röntgensvar så fick vi tillslut veta att inget i skellettet var av. och det var ju skönt. sen fick vi vänta ytligare på en doktor som skulle undersöka om det är något som är av inuti.
när han kom tog han tag i mitt ben och vred det så det knaka& efter det fick han inte röra mig. det gjorde så fruktansvärt ont. så vi åkte hem utan svar& det är det värsta. men jag får skylla mig själv, ska tillbaka dit om 10 dagar på undersökning igen.
jag hade inte ätit något så pappa svängde in på donkan och köpte en cheesburgare, fick i mig några tuggor mer gick inte. har inte sovit en blund i natt. det ända som var i mitt huvud vad smärtan i benet. usch!!!
jag är hemma idag, och säkert några dagar till. kan inte röra på benet och det är svullet som en falukorv. när jag vakna mådde jag illa& svettades som en gris. hade varken ätit eller sovit så det var ju inte så konstigt. nu har jag fått i mig en macka iaf.
det låter kanske värre en vad det var, men det var det värsta jag varit med om. jag är fortfarandei chock för att jag inte minns någonting om vad som hände.

14 januari 2012
u drar jag iväg till närlunda för samling. sedan iväg till västerås för att spela match. min första match på ett år och jag kan beskriva hur glad jag är!!
resan har varit så jävla lång men äntligen är jag framme och nu ska jag gå ut och köra mitt spel!!

_____________________________________________________

Ett år utan innebandy, det var det svåraste för mig.
och jag vill bara tacka alla fina människor som fanns hos mig, och speciellt vill jag tacka en speciell person som peppa mig i alla väder. utan henne hade jag inte stått här idag, då hade jag gett upp för länge sen.
Alla urtråkiga, meningslösa, löjliga övningar, som jag ansåg det, du stod på dig och tvingade mig.
Du la dig på golvet och gjorde dom med mig, och alla gånger jag var arg och ledsen var det du som trodde på att jag en gång skulle komma tillbaka. Jag är så glad och tacksam för du aldrig gav upp,
så tack världens bästavän, Cajsa!