.

Ett under, för mig är det ett under. En känsla, en känsla som sprider sig genom hela kroppen. En helt ny människa. En helt ny tjej, en helt ny Rebecca. Den där dörren som jag aldrig trodde skulle öppna sig. Den där lampan som jag aldrig trodde skulle tändas igen. Hoppet som jag nästan gav upp hittade sin väg tillbaka och visade mig vägen ut och ut kom jag med nya erfarenheter, en starkare människa men definitivt gladare. 
Jag är glad igen. Jag känner glädje, lycka, kärlek. Jag kan känna igen, jag kan skratta igen, jag kan vakna och längta till att se vad dagen har att erbjuda. Den mörka tiden är borta, månaderna jag aldrig trodde jag skulle överleva är förbi, jag besegrade deprissionen. Jag är så jävla stark.
Jag trodde aldrig att dom här dagarna skulle komma, jag trodde aldrig att jag skulle få känna lycka igen. Dom mörka månaderna har varit ett helvete, det har varit den värsta perioden i mitt liv. Jag drog mig tillbaka, vågade inte vara jag. Jag glömde bort vem jag var, vart jag stod och tappade fotfästet. Jag föll längre och längre ner. Även när folk försökte ta emot mig, stretade jag emot. Mina ögon hade bara en väg och det var till botten. Och det var där jag hamnade, jag gick vilse och hittade inte tillbaka. Idag är jag glad att jag kom till botten och att det tog den här tiden för mig att hitta vägen tillbaka. För det var just dom mörka, svåra och jobbiga dagarna som gjorde mig tusen gånger starkare och formade mig till just den person som sitter och skriver det här idag. Det var mörkret som fick mig att känna stolthet. Stolthet att jag faktiskt tog mig upp ensam. Det var jag som orienterade mig hit. Även fast mina vänner, familj och andra fantastiska själar hjälpte mig att hålla i kartan så var det jag som hittade hit, alldeles ensam. I mål sprang jag in som den lyckligaste tjejen i världen.

-